Honey, leave it to the pro!

Hemma från Helsingborg en dag tidigare denna veckan, och troligen var det den sista "matteveckan" för den här terminen. Känns både skönt och vemodigt på samma gång. Visst är det lite jobbigare de veckor man har "barnen" med sig, men samtidigt ger de en oerhört mycket tillbaka! Jag är jätteglad att vi kunde hitta en sådan fin lösning som fungerar för både matte, husse, vovvar och dagis.


Nu är det tentaspurt, jourer och praktiska examinationer som sagt - men vi tänkte faktiskt försöka komma iväg till kusten och tillbringa helgen i mammas och pappas nya hus. Hoppas på bra väder så att man kan vara ute och läsa, och hundarna kan få rusa av sig på stranden.
Nu är jag skönt öm i benen efter en regnig löprunda, innan dess hann jag med ett lyckat vovveträningspass mellan skurarna! :-D

Baileys


Jag är väldigt bortskämd med att ha en hund som inte "tappar" i perioder av mindre träning. Ibland är det tillochmed tvärtom - om något inte riktigt funkar, kan man lägga det åt sidan ett tag och sedan när man tar upp det igen är det precis som om det sjunkit in i det duniga lilla huvudet och man är vips ett trappsteg högre upp! :-D


Så var det idag med både rutan och det fria följet - helt kanon! Jättesäker ruta på både kort och långt avstånd och ingen skillnad med eller utan target. Yeey! Han har enorm kraft ut, men gör inga "känguruskutt" in i rutan utan tvärnitar på mitt Stanna. Jag växlade mellan att belöna med godis och pipis. Någon gång sökte han sig framåt mot mig något steg, men då jag gången därpå belönade stadgan i ställandet blev de nästföljande gångerna lyckade!

Jag funderar på hur mycket "Plan B" jag vill lära in, inför tvåan. Dvs höger, vänster, framåt, bakåt dirigering från långt avstånd ifall man måste dirigera in hunden rätt i rutan för att rädda poäng. Jessica tycker ju att man skall träna mycket på Plan B, just för att det inte skall gå åt fanders på tävling utan att man kan vara lugn och känna att "Okej, nu gick det lite snett, men det har vi ju tränat på" och därmed kunna rädda upp situationen och kanske några poäng istället för en säker nolla. (Självklart tänker jag träna in denna dirgering utanför rutan först!)

Det här är Baileys busposition, ofta välter han på sidan och försöker locka Humla att komma och attackera honom. Hon brukar vara pigg på att ställa upp :-)

Det fria följet kändes super. Härlig attityd, position, uthållighet! För tillfället känns detta moment, som jag tyckt varit så kämpigt, inte det minsta jobbigt utan riktigt kul! Halterna behöver vi kampanja lite extra, men de var milsvitt förbättrade mot senast vi tränade dem. Jag tror också att positionen in i halterna blir bättre när han blir mer säker på utgångsställningen med kriteriet "inga tassar framför mina tåspetsar". Vissa vänstersvängar känns fortfarande svajiga, och det är inte hunden som är före eller fel i position utan MIG det är fel på. Det har blivit någon mental låsning för mig, som jag måste jobba bort. Baileys jobbar på skitfint med bakdelen i vänstersvängarna, det är guld värt att ha en hund som så har så lätt för att jobba med bakdelen.


När apporten kom fram blev det lite lyckliga kakaduapip...bra fart ut, bra gripanden men jag är superpetig och vill ha mycket hög fart in. Därför tränade jag ingångarna separat (inga problem där, superstadig i sitt grepp även i ingången) och fokuserade på att belöna fart in. Skall testa lite mer av Jessicas fartleks-övningar nästa tillfälle.

Humla


Under tiden Baileys fick träna, så att en olycklig liten lillasyster upphoppad i (det nya!) vardagsrumsfönstret och tutade upprört över att inte få vara med om allt det roliga. Lillan fick först träna ställanden. Hon gör själva ställandet bra, men jag är inte nöjd med positionen när jag backar och hon följer efter. Hon vill gärna "korva" sig och inte följa efter på ett rakt spår. Vet inte riktigt om det har med belöningsförväntan att göra, skall testa med ut-belöning och skål nästa gång.


Sedan fick hon bjuda på utgångsställning och korta snuttar fritt följ. Jag har insett att jag måste belöna attityd före teknik, Humla har helt enkelt inte lika lätt för bakdelskontroll som Baileys och det är orättvist att detaljpilla utan att ha en helhetsbild. Hon kan fortfarande vara lite hoppig om hon måste korrigera sin utgångsställning, men detta beror på för lite träning. I "fritt följ" hakar hon på bra och jag är hyfsat nöjd med positionen, idag tränade vi lite snuttar längs staketet för att få in rakheten. 

Med fröken bålgeting måste jag vara lite observant när hon ligger högt i intensitet vid träning  - och vara väldigt tydlig med vilken hund det är som står på tur. Man måste dels vänta på sin tur, dels kunna hålla sig i skinnet när den andre får kul belöningar. Detta gäller naturligtvis lika väl för båda hundarna, men Humla har visat att hon gärna pucklar på sin bror lite fult i dessa lägen. Dom leker jättebra annars men Humla har lite svårt att lägga band på sig vid träning, antagligen på grund av ovana och stor förväntan samt att hon är i en ålder då det händer mycket i både kroppen och knoppen...


Vi avslutade passet med apporten, som går extremt långsamt framåt...det är svårt att klicka för själva gripandet och inte råka klicka för släppandet. Humla har heller inte riktigt köpt konceptet med att hålla lite längre, väntar jag ut henne blir hon inte mer taggad av det utan gör snarare sämre gripanden. Detta indikerar ju att hon blir osäker och inte riktigt förstår vad som förväntas. Visst måste man testa att vänta ut hunden, men det skall också leda till en utveckling, inte att hunden går tillbaka i träningen. Så vi får köra lite tätare pass med fler klick. 

Det är överhuvudtaget svårt att få till en bra apporteringsträning med Humla om det är någon som hela tiden snor apporten och vill visa hur det skall göras ;-) Så fort jag ville vänta ut henne, så smög Baileys fram och tog apporten och skuttade glatt iväg med den i triumf. När jag kilade fast den mellan skorna för att hon skulle gripa den framifrån, kom han och snodde den bakom min rygg och visade prov på sin enorma stadga när det gäller att hantering av föremål. Han släpper minsann aldrig, utom på "Tack". 


Ja, en sak är säker - de saknar iallafall inte humor den här underbara rasen, och varje träningspass med dem avslutar man med ett leende på läpparna  ♥