fredag 27 april 2012

Mindblowing Bumblebee!





Förra helgen hade vi en misslyckad fem minuters fotografering på Humla. Vi skulle egentligen varit ute, men regnet pissade ner. Eftersom halva huset är invirat i en gigantisk presenning är också merparten av fönstrena täckta och förtillfället känns det som att man bor i en grotta. Och alla rum är för mörka för att få något vettigt ljus.




Så här ser lilla Humla iallafall ut nu, 11 månader gammal! Oj vad tiden går fort!

Jennie har skaffat kennelnamnet Mindblowing (låter supersnyggt tycker jag), så numera heter fröken Mindblowing Bumblebee!







Måste bara visa den här bilden på någon som var helt förstörd över att bli utestängd från gästrummet med en stol...




Hur kan man stänga ute en treårig valp på det här sättet? Det är ju fruktansvärt! Skall den lilla bebisen klara sig helt själv ute i vardagsrummet i flera minuter? Hjärtlöst! 



måndag 23 april 2012

Luna i snön!



Lunas matte och husse har varit på semester i Karibien, och hon har då bott hos Kristines mamma, i norra Norge - där de har så här mycket snö fortfarande! :-) Den söta tösabiten trivdes med fjäll-livet men är nu hemma i Stavanger igen


(Bilderna har jag snott från Kristines FB)

Vitsippepromenad!




Varsågoda, ett litet livstecken från oss! :-D
Nu ligger jag rejält efter med bloggandet eftersom jag inte hunnit sitta och hänga framför någon dator på länge, men husse, matte och vovvar mår iallfall bra och vi är pigga och glada! Förra veckan hade jag min akutplacering, och tjänstgjorde även på ambulansen en dag. (Att spela innebandy med tjugo vältränade ambulansförare och brandmän på lunchen tackar man ju inte nej till, även om jag inte har någon bollkänsla ;-))



En oerhört lärorik vecka och tiden rusar verkligen fram. Herregud, halva utbildningen är gjord och just nu känns det som att man galopperar fram emot sin läkarexamen... :-) Idag har jag gjort en lumbalpunktion, två benmärgsaspirat och en benmärgsbiopsi. 20 centimeter långa och grova nålar är inte att leka med, och första gången var jag lite skakig...iallafall inombords.


Baileys tycker det är väldigt onödigt och helt obefogat att kommunen satt upp nät vid de mest andrika platserna längs ravinen...


Efter en regnig och grå helg belönades vi med sommarvärme och shorts-väder idag i Helsingborg. Vi gick en 2,5 timme lång lunchpromenad i solskenet och bara njöt. Nu snusar vovvarna gott i soffan medan jag pluggar och dricker kaffe. Ljuvligt!

Har ni vägarna här förbi vill jag verkligen göra reklam för den underbara ravin som vi idag promenerade i. Det är kommunen som gjort iordning rullstols- och barnvagnsvänliga promenadslingor längs de många vattendragen som sedermera rinner ut i havet. Det är otroligt vackert och helt tyst i den djupa ravinen, trots att motorleden går nära. Man kan välja hur långt man vill gå, och ravinen har också förbindelse med flera längre vandringsleder. Själva ravinen är närmare nio kilometer på ena ledden, och lite kortare på tillbaka vägen, om man vill gå "runt" hela. 




Många springer, cyklar och går med hundar här - men det känns aldrig "trångt" utan känslan är att man nästan är själv på jorden. Fuktigheten från vattnet gör att luften är syrerik och när jag och Baileys joggat här nere har man alltid känt sig pigg i benen. Fågellivet är otroligt, och man har medvetet sparat gamla ekar och stubbar för att gynna många arter av smådjur och insekter. Det finns gott om ekorrar - och hundarnas favoriter: änder av olika sorter!











Kameran blev förargligt nog kvar hemma denna vecka. Dåliga mobilkamerabilder gör verkligen inte omgivningen någon rättvisa. Humla är av förklarliga skäl inte med på så många bilder - hon hade fullt upp med att vara överlycklig och ha myror i byxorna...detta ställe är som gjort för upptäcktslystna staffar! :-D




Trots att Humla simmade så fint i somras när hon var valp, var hon väldigt tveksam och ville inte doppa tassarna i vattnet. När jag, extremt opedagogiskt, skulle tvinga ner henne med kopplet gjorde hon ett panikskutt åt sidan, så att hennes onda simfröken höll på att åka i plurret...Istället var det Baileys, vars simfärdigheter inte ens är på "Baddar-nivå", som visade framfötterna och plaskade runt.
Humla kom tillslut  i hon också efter peppning från matte och draghjälp av brorsan som var på andjakt. Och på vägen hem var det inte så läskigt längre, utan hon gick självmant i och sölade på ett par ställen.











På vägen hem mötte vi en flock änder (alla var lite konstigt nog gay-par, ni ser ett av dom på bilden ovan) som var ute på roadtrip. Baileys ville nog gärna att vi skulle ta med oss några hem, så han kunde få ha dom som husdjur. Han älskar änder - och att springa fram och skrämma dom så att dom flyger iväg eller skränar åt honom. Jättekul!

Dom smarta änderna som ligger kvar och solar sig vid strandkanten, och bara väser när han kommer, dom är inte roliga utan bara konstiga och då vågar han inte gå fram...den ynkliga jägaren ;-)

tisdag 17 april 2012

Fina Diesel!


Jag snodde dessa bilder på Diesel från matte Weronicas FB. Jag bara älskar hans uttryck, han verkar vara en sådan glad och härlig själ! :-)
Nu är kullen snart åtta månader och jag hoppas att den fortsätter att utvecklas lika fint som hittintills!


Magik-hundar in action!

Här är ett smakprov från helgens photo-shoot av fartfyllda vovvar på Marks agilityklubb, då klubben fick besök av en duktig fotograf. Vi har inte fått de individuella bilderna än, då det tar lite tid för fotografen att redigera dem alla. Så jag väntar med spänning, det skall bli jättekul att ha fina agilitybilder på Baileys! :-)




PS Ser ni den glada lilla staffen som flyger över A-hindret? ;-)

fredag 13 april 2012

Shoot for the sky

Nu är både jag och Baileys ordentligt möra efter två intensiva träningsdagar. Det här behövde vi verkligen! När man tränar för Jessica så blir man så oerhört motiverad att varken elitklass, SM eller landslagstrupper känns långt bort - en härlig känsla! ;-)
Egentligen skulle vi tränat för Ditte ikväll, men när jag kom hem gick luften fullständigt ur mig, blixthuvudvärken gjorde entre men motades i grind med en tablett, mycket vätska och mat. Sådana här migränliknande anfall får jag väldigt sällan, nästan alltid kommer de samband med perioder av lite sömn och hög intensitet. Varken Baileys eller Humla protesterade dock mot att mysa med matte i soffan.


Träningsinläggen är på ingång  - men ikväll kommer jag krama kudde tidigt...







onsdag 11 april 2012

Inför lydnadslägret

Vi fick i uppgift inför lydnadslägret med Jessica Svanljung, att skriva lite om oss själva, träningsbakgrund, tävlingserfarenhet, hundens svaga och starka sidor, våra mål och vad vi vill ha ut av just den här kursen.
Jag kladdade ihop min text lite snabbt, och nu när jag läser igenom den inser jag att jag kanske formulerade mig lite oklart kring Fritt Följ-momentet. Dessutom har vi inte åkt längdskidor på två år...
Jag lägger upp texten som den är här iallafall, tänkte det kunde vara lite kul att läsa den innan jag rapporterar om själva träningsdagarna?



Jag heter Emma, är 26 år och bor utanför Göteborg tillsammans med min sambo Mikael och våra två vovvar, Baileys som är 3 år gammal och busfröet Humla, nio månader.
Jag läser sista delen av läkarprogrammet och gör min kliniktjänstgöring i Helsingborg, där jag också bor på veckorna. Hundarna är med mig varannan vecka, och varannan vecka går de på dagis, vilket fungerar jättebra.

Jag är en gammal ”hästtjej”, som är nybörjare på hundar och hundträning, men tycker det är fantastiskt kul och tar varje tillfälle i akt att lära mig mera. Vi ville ha en glad, okomplicerad hund som kunde följa med oss överallt, med kort päls och i lite mindre format. Valet föll på staffordshire bullterrier, en ras som passar oss perfekt. Vi är en aktiv familj som tränar mycket, och Baileys är den självklara träningspartnern när det gäller terränglöpning, vandring och längdskidåkning.

Baileys är klickertränad sedan valptiden och vi har tävlingslydnad som tänkt ”huvudgren”. Vi sysslar även med agility (där går det fort!) och bruks. Baileys är en fantastisk spårhund, helt outtröttlig och säker i terrängen. Vi har även provat på lite specialsök – som han älskade. Tyvärr räcker inte tiden till allt man vill göra, annars hade jag nog jag och Baileys åkt runt och haft skoj på heltid :-)

Vi tränar lydnad för Ditte Andersson och Mona Kjernholm, som båda är jättehärliga instruktörer! Vi har även gått clinics för Maria Brandel och Eva Bodfäldt, som har varit roligt och givande.


"Min storebror laddar upp inför lydnadslägret. Jag är med och stöttar honom."


Målsättning - Vi kommer starta lydnadsklass 2 i sommar och satsar på en ”karriär” i elitklass. För mig är det inte själva tävlandet som lockar, utan utmaningen i att få till riktigt snygga moment med hög kvalitet kombinerat med en fungerande helhet. För mig är det en njutning att se glada ekipage med välbalanserade hundar och förare i arbete!

Starka sidor – Baileys är en välfungerande, harmonisk hund i vardagen som går bra ihop med alla typer av hundar oavsett kön. Vi använder aldrig koppel på honom. Han är glad, trygg och full av självförtroende och tror att alla älskar honom och att alla i publiken är där för hans skull. En av hans största styrkor i tävlingslydnadsssammanhang är att han är stabil i alla tänkbara miljöer, utomhus som inomhus. Han är inte heller särskilt störningsskänslig. Han älskar att ”stå på scen”, och gillar publik som applåderar och hejar på honom. Han har bra bakdelskontroll, stort föremålsintresse, älskar godis och alla typer av leksaker, vilket gör honom lättmotiverad.

Svaga sidor – Jag tror vi i framtiden kan få lite problem med för hög intensitet i fartmomenten och behöver jobba en del med förberedelser inför dessa moment, för att hitta rätt energinivå. Om det är ett moment som är riktigt roligt kan han ”gå i spinn” om jag dragit upp honom för högt i intensitet. I samma veva tror jag vi kommer behöva lägga allt mer krut på stadge- och koncentrationsövningar. Pga sin tunna päls är han ganska väderkänslig och fryser lätt i regn och kyla.


"Jag vet precis vad han behöver. Puss puss puss."


Fördjupningsmoment på den här kursen –Fria följet är det enda momentet i tävlingslydnaden som jag tycker är jobbigt och har en olustkänsla inför. Jag känner att vår fina kontakt försvinner, jag har svårt att koncentrera mig på hunden, kommenderigen och mina fötter samtidigt och Baileys tycker därmed inte heller att det är särskilt skoj att jobba för en frustrerad matte.

Jag har svårt att få till en bra balans mellan attityd/känsla och teknik. Ofta kan jag ”sabba” känslan i ett fritt följ eftersom jag inte blir nöjd med den teknikmässiga biten.

Konkreta teknikproblem:
Vänstersvängar – han ligger lite före i position
Starter – för mycket förväntan framåt
Raksträckor – flyter ut
Förberedelse inför moment – han blir lätt spänd och lite frustrerad, jag vill att han skall vara glad och avslappnad och känna att ”Yes, det här kan jag! Fritt följ är lätt som en plätt!”
Bjuda på beteende – han har dåligt sug in till sidan. Om jag t.ex. kastar en gotta och går åt andra hållet, söker han snabbt upp min vänstersida men tänker inte ”fritt följ”.

Mitt önskemål om den här kursen är därför främst att få hjälp med att hitta en bra känsla i det fria följet.  Feedback på min egen teknik – ffa. fotförflyttning i vänstersvängar. Kanske jobba lite med störning från de andra deltagarna, och där det blir kanonbelöning om Baileys väljer matte och det roliga fria följet?


"Jag sitter här på honom, så att han vet vart jag finns om han behöver mig."

måndag 9 april 2012

Påsklovsvecka!




En härlig påsklovsvecka är till ända! Den har bjudit på mycket fint väder, löpturer med Baileys, härliga promenader, påskfirande med tvåbenta vänner och en hel del bra träning!

Humla...är väldigt mycket Humla, med allt vad det innebär. Supergosig, kelsjuk, kontaktsökande, jättepigg, obromsad liten lådbil som bits och slår sig mycket. Promenaderna är fortsatt ett problem. Det finns bara två hastigheter: fullt ös medvetslös samt tvärnit. Jag vet vad grundproblemet är och det är att Humla inte fått tillräckligt mycket ensamma promenader, och därmed inte lärt sig att själv ta ansvar på samma sätt som Baileys. Med honom räcker det att jag vrider axeln en aning, så har han uppfattat detta och vänt om. Det är nästan omöjligt att gömma sig eller smita undan för honom! På samma sätt kommer han självmant in till sidan när vi får möten. Lillfröken har ingen som helst uppfattning om hur stor skada en bil kan göra på en liten naiv och blåögd staff som står mitt i vägen.
Jag kan inte heller träna henne i att hålla koll på matte på samma sätt som med Baileys, eftersom han reagerar direkt och därmed skvallrar för henne. Så för henne är promenaderna lajbans - hon har ju en storebror och en matte som har koll på allt åt henne, så att hon slipper ta det ansvaret.




På påskafton lyckades jag faktiskt rymma från båda hundarna, Baileys hittade mig efter ett par minuter - han gick över stenmuren på exakt samma ställe som jag hoppat över, och spårade upp mig i ett hallonsnår ett par hundra meter bort. Där satt vi sedan och pussades och åt leversnittar, som jag lägligt råkade ha i jackfickan, och tittade på när Humla stressat försökte hitta oss. 

I sitt uppjagade tillstånd och med tillhörande tonårstjejshjärna, beslutade hon sig för att den huvudsakliga sökplatsen fick bli ett kärr några hundra meter bort. Fästingsnår, sly och meterdjup lera uppblandat med stora dypölar - javisst låter det som ett logiskt ställe för matte att vilja gömma sig på! Efter en stund tog godiset slut, och då kunde ju Jesus inte hålla tyst där i hallonsnåret, utan pep ängsligt varje gång Humla närmade sig. Så med storebrors hjälp hittade hon oss "Tjohoooo där är ni ju!!! :-D"




Smaskiga påskägg till vovvarna!

Träningsmässigt har det gått framåt med apporteringen - hon kan nu gripa den från marken (om hon först får gripa den från handen eller mina fötter ett par gånger). I detta läge är det viktigt att tajma in klicket, så att jag klickar för gripande och inte släppande. Jag kommer även relativt snabbt att vänta ut henne, och se vad reaktionen blir när klicket uteblir. Logiskt borde ju vara att hon då tar upp apporten igen...vi får se :-)

Att kampa med leksak är roligt tycker änglalika Humla - ja, inte leksaken då utan att få ett svepskäl att hugga matte skithårt i handen. Den kvällen var det nära att valpen kastades ut från balkongen...när man leker så biter hon så nära handen som möjligt, och siktar på handen istället för leksaken. Att man får hugg i fingrarna är alltså inte av misstag i "lekens hetta", utan ett avsiktligt beteende från hennes sida. Jag får nog fundera lite på hur jag knäcker den nöten, känner jag ;-)



Soldyrkaren...

Med Baileys har jag fokuserat på attityden i fria följet, och belönat kontakten, samt pillat med avståndet på skiftet ligg-sitt. På långt avstånd vill han gärna hoppa fram med rumpan i uppsittet. Jag tänkte att suget framåt blev mindre om man hade externbelöning bakom, men tvärtom blev han slarvigare då. Det går bättre om man istället fokuserar på lugnet och stadgan mellan själva skiftena, då gör han också noggrannare, lugnare uppsitt.

Agility har vi tyvärr inte hunnit köra något, trots mina intentioner om detta. Tack ni som kommenterat gnällrövs-inlägget här och på FB, ni har så rätt i era funderingar och tips!

...som aldrig får vara ifred ;-)


Grundproblemet är att vi kör agility alltför sällan, han är mycket mycket bättre och mer fokuserad om man t.ex. kör tre dagar i rad.

Fortsättningsvis kommer jag köra uppvärmningsövningar ganska lång tid vid sidan av planen. 

Jag kommer också att ha honom kopplad mycket mer, så att han inte får möjlighet att tjuva tunnlar eller balansbommar. Han blir också mer uppstressad om han får hatta omkring lös och jag måste tjat-dirigera honom till startpunkten.

Jag kommer också återuppta belöning efter slalom i form av skål eller boll som ligger utlagt i slutet. Detta tog jag bort i somras, då han låste sig för mycket men nu kanske situationen är en annan.

Baileys lyckas alltid trampa på vassa stenar, riva sig på taggtråd, springa över ett jordgetingbo etc på promenaderna. I veckan var hela hunden full av såna här taggar när vi kom hem, jag förstår inte hur han lyckas??

Starterna är ett gissel. Jag har belönat sitta kvar i starten jättemycket den sista tiden, utan någon som helst förbättring. Det finns helt enkelt ingenting man kan belöna med, för honom är det ett straff att sitta kvar och äta tråkig korv - han vill ju bara köra. Så ju mer man går tillbaka och belönar, desto mer frustrerad och uppvarvad blir han. Någon ide om hur jag kan göra för att få en konfliktfri startprocedur?

Denna vecka är jag bara nere i Helsingborg tisdag-onsdag, eftersom jag och Baileys skall träna för Jessica Svanljung i finska lydnadslandslaget torsdag-fredag. Det skall bli spännande och jag hoppas kunna återkomma med en kul rapport från dessa dagar! :-D


Påskgodis till vovvarna! :-D


Baileys myser på nya favoritpläden. Leendet i mungipan skvallrar om att svansen viftar och att han om en millisekund kommer kasta sig över fotografen och pussas... ;-)


Humla...ja, hon ligger och myser på sitt eget sätt lite upp och ner sådär. Söt är hon iallafall, den lilla näbbgäddan! :-)


lördag 7 april 2012

Glad Påsk!


Glad Påsk
önskar Humla med familj 



torsdag 5 april 2012

Sad but true

Egentligen skulle jag skrivit en glad och trevlig rapport om min fina påsklovsvecka med hundarna, men efter kvällens agilityträning vill jag bara lägga mig ner och dö.
Sitter och är gråtfärdig och tycker synd om mig själv och funderar över varför det, rent ut sagt, går så jävla dåligt med agilityn.
Så varsågoda - ett riktigt skittråkigt deppinlägg!


Det kändes skit från början. Vädret var värsta sortens höstpissväder med kyla, blåst och regn. Jag gick banan jättenoga flera gånger och hade den i huvudet och kände mig säker på handlingen.
Hacke Hackspett höll på att explodera redan i starten, ungefär hundra gånger och tjuvade en närliggande tunnel under upprört kakaduatutande som skallrade över trädtopparna...med den sinnesstämningen kan ni ju förstå vartåt resten av banan barkade. Jag blir så fruktansvärt störd när han blockerar sig såhär, så när vi väl får till pyttelite flow i handlingen - ja, då glömmer jag bort banan och kommer av mig helt. Varje gång blev det så :-( :-( :-( Hela banan och hela handlingen raderades från mitt huvud, och det enda jag hörde var dampfågelsång i fel tonart.
Jag blir så fruktansvärt arg och besviken på mig själv. Om jag bara kunde ta mig samman och inte bryta ihop när han är så här frustrerad, så hade det inte blivit alls samma dåliga utgång.


Det funkar inte att hoppa en bana direkt, och att han dessutom får vänta och hinna ladda upp sig. För att komma till sans behöver han två timmars uppvärmning med femtusen språng.
Starterna är katastrof med supermycket inbyggd frustration och uppdämd intensitet. Börjar man bråka i starten - ja, då är det överhuvudtaget ingen mening med att springa - för vi har ingen kontakt över huvudtaget. Han river vartenda hinder, flyger rakt in i hinderstöd med huvudet före och försöker hoppa hinder från sidan och spetta sig själv på hinderstöden.


För att springa av oss lite överskottsenergi hjälpte snälla Lina mig att sätta upp en slalomövning vid sidan av plan. Två hinder i vardera ände och åtta slalompinnar emellan. Det gick jättebra de första gångerna, även om han missade någon port då och då, så fokuserade jag på vilja och attityd och att få till ett flyt i övningen. Sen tog vi en paus på två minuter. Och därefter såg han inte en enda pinne...? Så den övningen avslutade vi också med en final successrate på typ 2 procent...
Varför är det bara vi som har det här problemet? Alla andra är jätteduktiga och har sånt flyt i träningen, och jag är skitdålig på allt och når inte ett enda framsteg.


Just nu känns det som att agilityn innebär otroligt mycket sorg och extremt lite glädje. Baileys känner av att jag blir ledsen och var låg och dämpad i bilen hem. Egentligen borde jag åka tillbaka och öva mera imorgon och i helgen som kommer - men när allt känns skit och pannkaka är man inte det minsta sugen på att misslyckas ännu fler gånger.





måndag 2 april 2012

Skolflickan Humla

Lilla Humla var jätteduktig på Dittes Introduktion till Tävlingslydnad igår. Hon går från klarhet till klarhet och blir bättre och uthålligare för varje gång.
Igår fick lillan visa flera övningar, då hon kommit långt iförhållande till kurskamraterna. Då blir man lite stolt som matte så klart ;-)


Vi jobbade med apportering och här har poletten trillat ner hos Humla. Efter åtskilliga korta små pass med nosdutt på apportföremålet och lite tveksamma gripanden, så var lillfröken eld och lågor igår. Efter bara några repetitioner förstod hon vilken toppbelöning man får om man griper, håller kvar och drar emot! Wow!
Nästkommande träningspass skall vi jobba vidare med att sänka föremålet närmare marken, och även prova om hon kan bjuda på gripande direkt från marken. Spännande :-)






När det gäller target, så älskar Humla denna övning och trampar med stor entusiasm för att få sin gotta. Ibland vill hon bita i targeten, och detta problem hade även fler av kurskamraterna, så Ditte tipsade om isskrapor i plast. Dessa är svåra att få grepp om. Vi har väl 10talet isskrapor i varje bil, så några stycken kan nog avvaras till hundträning...


Vi jobbade en del med stadgeövningar i sitt, ligg och stå. Humla är jätteduktig på detta, trots att matte störde genom att flytta sig i position och droppa gottor runt om henne. Ditte lyckades inte heller störa henne, trots att hon satte sig på huk på nära håll och lockade med rösten. Fina Humla!








Vi introducerade även påbörjan till fotgående, genom en vändningsövning där man belönar när hunden söker upp vänstersidan när du vänder ifrån den - belöna stående hund alt. belöna när hunden rör sig. Humla tyckte att detta var jättekul och behövde inte jaga gottan eller liknande,  hon hade perfekt intensitet från början. När hunden vänder upp och är i rätt position kan man förstärka genom att säga Fot och belöna. Fot skall vi även lägga in i utgångsställning - detta är Humla relativt säker på, och kommer sällan fel när vi tränar ingångar.


Humla är (oftast) underbar att träna. Förtillfället inte lika underbar i vardagen. Men vi väntar ut ökad mognadsgrad genom att använda mer koppel på promenaderna och ha henne i bur när hon är själv. Hoppa upp på byrå och köksbord är nämligen väldigt spännande, oavsett om det finns nötter eller inte. Man kan ju alltid välta ut en vas med tulpaner så att det kommer vatten i hela byrån och man måste tvätta alla sängkläder och handdukar som finns däri...






Snorkfröken fyller ett år om drygt en månad, herregud, vart har tiden tagit vägen? Nu är det dags att planera för lämpliga utställningar. Hon ser kanonfin ut i kroppen och har ett jättefint feminint huvud. Muskelmässigt är hon en dröm för att vara tik. Bra käk och rätt gener gör underverk :-) Öronen kan man kanske massera ner precis innan man går in i ringen, så att hon inte åker ut med huvudet före...eller kanske kan man visa henne i mössa? Pippi Långstrump-peruk? Pannband? Bara fantasin sätter gränser! Skall genast kolla i utställningsbestämmelserna om det finns något förbud för Luciakrona eller cykelhjälm.





Trick or treat?

I fredags var det dags för kurs i individuell tävlingslydnad för Ditte. Det blir väldigt mycket kurs de helger Ditte kommer ner - torsdag, fredag och söndag :-) Men nu är det bara en gång kvar på fredags- och söndagskursen, sen är vårens kurstillfällen till ända. Shit, vad fort det har gått!


Denna fredag ville jag att vi skulle titta på spontant uppsökande av fotposition, då Ditte haft anmärkningar på detta under föregående kväll (Fritt Följ). Jag håller med. Jag vet inte riktigt varför, men Baileys är dålig på att bibehålla position efter t.ex. belöning av utgångsställning. Rent teoretiskt får han ju göra vad han vill efter klick och godis - och det gör han också. Han skall alltid ta en liten lov runt och sedan bjuda på ny utgångsställning. Jag märker liknande tendenser när jag belönar mitt i fria följet. Då tappar han fot-fokus några sekunder, innan han är med igen. Jag vet inte riktigt vad detta beror på?
Jag hade önskat att det såg ut såhär: Baileys bibehåller fotposition även efter belöning, han skall vilja jobba mer direkt och tänka "Fritt Följ" med en gång igen. Undrar hur jag kommer dit? Ja, det har jag funderat på under helgen som varit. Idag skall jag göra ett testpass nere på agilityplan och se om jag blir klokare av det.


Att han i viss mån går ur position, det handlar inte om att han är intresserad av något annat. Han nosar inte eller drar iväg någonstans, utan kommer självmant upp igen efter ett par sekunder. Kan det vara för att belöningsförväntan är låg precis efter en belöning?


I lördags var det riktigt vinterväder med snålblåst och snöflingor. Efter en svinkall promenad snusade vovvarna i soffan resten av eftermiddagen. Mattes nya pläd är populär :-)


I fredags fick Ditte titta på när jag kastade en gotta åt ena hållet och sedan vände upp åt andra hållet och gick ifrån godisätande vovve. Han söker upp direkt till vänstersida - men han tänker inte fritt följ. Han flyter ut och är inte i position. Jag fick rådet att vända mig ifrån honom och låta honom kämpa för att nå vänstersidan i rätt position - detta funkade bra. Jag skall fortsätta jobba på samma sätt - och paralellt kampanja in mitt Fot-ord, så att jag så småningom kan använda det.


Vi jobbade även en del med störning - och kanonbelöning med jättegott godis eller superhäftig leksak om han valde mig. Ditte störde med godis, skål och röst. Denna typ av träning är Baileys generellt sett duktig på och jag tycker det är jätteroligt att träna så här. Men Ditte lyckades locka honom till sig några gånger och "fånga" in honom i halsbandet. Det var inte populärt när han insåg sitt misstag och matte försvann. Den här typ av störning kan jag tänka mig att lägga in i det fria följet, när tekniken blivit stadigare, för att tydliggöra ännu mer för vovve vad som lönar sig.






På platsliggningen arbetade jag vidare med det nygamla projektet hakan i backen, som legat på is i mer än ett år. Det har dock gått väldigt fort att plocka fram beteendet igen. Just nu arbetar jag med omvänt lockande och testar att droppa gotta runt om honom. Jag kommer även börja störa med leksak, samt förflytta mig runt. Mitt mål med hakan i backen-träningen är att hela tiden få honom att känna sig trygg och duktig och inte pressa fram eller forcera på något sätt, så att han blir osäker.


När de andra körde, passade jag på att träna lite fjärr. En glädjande nyhet är att treans skiften, som jag för ett par månader sedan beslutade att lägga på is, har kommit på plats av sig själva!:-D  Helt plötsligt är det inga problem med vare sig stadga eller frysta baktassar. Märkligt. Tänk vad lite vila kan göra...
I tvåans fjärr måste jag emellertid passa mig för hoppsitt från ligg. På hala underlag och längre avstånd vill han gärna hoppa fram med rumpan i detta skifte.






Som sista moment för kvällen valde jag rutanHär fick jag massvis med aha-upplevelser och nyttiga tips! Som det här tillexempel: Gå och ställ honom i rutan och belöna stadgan i ståendet på olika avstånd. Varför har jag inte tänkt på detta förut, att baklängeskedja momentet? ;-)
Ditte tyckte också att jag separat skulle öva in att springa till target och stå stilla. Detta för att han ej skall söka sig upp mot mig direkt efter att han markerat targeten. Det är även viktigt att belöna i själva rutan, både när det gäller godis och leksak.


När det gäller transporten till själva momentet, som jag haft problem med att hitta rätt sinnesstämning för, så betonade Ditte att jag skall belöna blick mot rutan. Jag skall hålla i halsbandet, så att han ej kan fuska och sticka iväg. Träna sitt vid sidan och blick framåt, belöna  att han sitter kvar, och sedan skicka.
"Ser du rutan?"-viskandet skall jag inte använda i svängen, endast när vi är placerade rakt mot rutan.